Håkan

Ett tag sen jag skrev av mig nu, men efter senaste behandlingen i onsdags förra veckan så har det varit tuffare än tidigare.

Denna gången har biverkningarna satt sig i luftvägarna och andningen vilket gör att jag inte har något flås alls, lungorna känns ibland som en 90-årings som kört två paket Camel utan filter hela livet.

 

I lördags gjorde det att jag ringde ner till mottagningen i Lund för att få lite råd, detta slutade med att de ville ha ner mig direkt för kontroll så att det inte handlade om blodproppar i lungorna (kul tankar att ha i bakhuvudet innan vi fick svar). Snälla syster Caisa körde mig ner och höll mig sällskap hela dagen, vi var väl hemma igen vid sjutiden på kvällen tror jag.

Fick göra en rälig röntgen av lungorna med kontrastvätska, fy faan vad det är obehagligt!

 

Idag kom jag iaf till sist ut genom dörren då jag skulle till Capio för att lägga om och spola rent min PICC line, Tessan höll mig sällskap där.....världens bästa fru har jag i henne!

 

Fan så jobbigt är det att vara så orkeslös hela tiden, pallar fan ingenting längre.....

 

Hjärnan spelar mig spratt hela tiden också med återkommande panikångest och massor av hjärnspöken som inte hjälper till att pigga upp en!

Alla runt oss som hjälper till ska ha världens största tack, vi hade aldrig klarat denna resan utan er.

 

Våra nya familjemedlemmar har kommit till oss, lite gjädje i vardagen :)